© Flottarleden

Runemo - Söräng Flottarled

Efter Voxnans lopp så har det iordningställts en ca 7 km lång vandringsled som går mellan Runemo - Söräng Strömmar.

Vandringsleden längs Runemo-Söräng Strömmar är en av de vackraste naturupplevelser som man kan njuta av i Hälsingland. Den har iordningställts på initiativ av- och genom aktiv medverkan från byalagen i Söräng och Runemo.

Finansieringen har till stor del skett med bidrag från EU, varigenom det har varit möjligt att förse leden med viktiga servicefunktioner för handikappade och många andra, allmänt trivselskapande faciliteter. Särskilt vill vi framhålla de många rastplatserna med timrade vindskydd, rejäla grillar och bryggor samt flottarkojan på hela 50 m2 och den totalrenoverade tvättstugan med sovloft.

Leden lämpar sig för hela familjen, både gammal och ung och för de som vill uppleva något verkligt genuint, något som griper tag och stannar i minnet, men som ändå vill ha tillgång till bra rastplatser. Är du lite mer erfaren och samtidigt uppmärksam på strömmarnas virvlar, går det bra att paddla kanot längs stora delar av sträckan.

Kanske vill Du även uppleva mystiken i att övernatta i en riktig flottarkoja, tryggt ombonat och säkert men samtidigt få lyssna till vittrans tisslande och tasslande då brasan falnar innan Du somnar - eller kika ut från loftet till en ombyggd tvättstuga på älvbrinken, just när Näcken har stämt upp och älvorna tråder dansen? Det kan Du få göra här - om Du har ögonen med Dig och lyssnar på rätt sätt.

Klicka på kartan.

 

FLOTTNINGEN I VOXNAN (Ur boken "Byarna vid Voxnadalsporten", Sörängs Byalag)

"I mitten av 1800-talet började suget efter virke att göra sig gällande och i avsikt att kunna utnyttja de ofantliga skogsresurserna som fanns runt Hamra och Fågelsjö, gjordes ett första försök till flottning i älven Voxnan år 1849. Försöket misslyckades på grund av flottledens dåliga beskaffenhet. 1855 påbörjades arbeten med att förbättra flottleden, såsom byggande av stenkistor och rensning av grunda strömmar. 1869 började flottningen på allvar och denna verksamhet, som pågick fram till 1966, kom att betyda en hel del för bygden i form av arbetstillfällen samt en påverkan av miljön och livsrytmen i älvdalen i en utsträckning som senare tiders barn har svårt att fatta betydelsen av.

Det var stora virkesmängder, mellan 4 och 5 miljoner stockar som passerade förbi under de hektiska försommarveckor flottningen pågick. Det var fullt möjligt att springa torrskodd över på timmer i älvens lugnare delar, varje år ett lika populärt nöje för byns småpojkar. När timmergången var som intensivast var det omöjligt att passera över älven med båt och från Kvarnströmmen och Toskströmmen hördes dag och natt ett muller, som uppstod av de framrusade virkesmassorna.

Ibland uppstod brötar trots flottarnas påpasslighet särskilt i Toskströmmen och dessa krävde stora arbetsinsatser för att rivas. Ofta fick man tillgripa dynamit. Det var ett imponerande skådespel att se dessa fastkörda timmermassor, tusentals stockar, plötsligt släppa och med ett åsklikt dån fortsätta sin färd efter att den låsande stocken skjutits av.

Att riva brötar var inget riskfritt arbete, Sven Bäck berättar att han en gång såg "Jumpen" Jonas Olsson från Staterna kastas i vattnet av en uppskjutande stock uppe vid smedjan varefter han följde med timret ömsom över ömsom under ytan ända ner till Harfjords, där han blåslagen och sönderskrubbad räddades av arbetskamrater med båt.

Omkring 1 juli brukade flottningen vara avklarad i och med att "rumpan" passerade, det vill säga flottarna åkte då ner efter älven och tog med sig allt kvarvarande virke som fastnat eller hamnat på land.


1948 blev virket kvar i älven över vintern på grund av vattenbrist. På vintrarna kördes allt virke fram till älven med häst och i varenda liten vik efter älven låg virkesvältor i väntan på att tummas, det vill säga mätas och märkas för vidare befordran till kustens sågverk och massaindustrier.

Tillkomsten av flottleden innebar givetvis att de skogsägande bönderna fick avsättning för sitt virke samt även timmerkörning på vintrarna och andra karlar fick arbete som huggare, ett dåligt betalt och mycket slitsamt arbete. Åtskilliga av byns manliga befolkning arbetade även med flottning, dels som renodlade älvflottare samt en del även vid skiljeställena vid Lenninge, Sunnanå och ljusne.

1966 var flottningsepoken slut i Voxnan, Stenkistor, bommar och dyktaler revs och det enda kvarvarande som minner om verksamheten är en illa medfaren stenkista på norra sidan om Toskströmmen och ett bomspel på norra sidan om "Ol-Måns lugna".

Som en kuriositet i sammanhanget kan nämnas att byn någon gång omkring 1918 gästades av den legendariske värmlänningen och mästerflottaren "Stor-Po", som höll uppvisning i stockåkning för en imponerad publik på Björbacken."